vad hände?
Jag vet inte riktigt, men jag tänker att jag gör ett försök. Det kan ju inte skada och jag tror inte att det berör någon avsevärt om jag inte uppdaterar lika ofta som folk spyr över att SD är riksdagsvalda.
Jag kan numer kalla mig sambo mer "på riktigt" . Jag och R har flyttat ihop och bor nu lite större än en skokartong. Det är absolut inget som kan klassas som våning heller, men kanske ett litet krypin.
Vardagen rullar på, vi diskar, tvättar lagar mat och bråkar över världsliga ting. Fast så värst mycket bråk blir det faktiskt inte. Han klagar på att jag aldrig byter toalettrulle och jag springer och plockar tubsockor i hela lägenheten.
Jag tänkte faktiskt överraska honom med en liten helgutflykt snart. Han vet inte vilken helg vi åker, och inte heller vart vi ska. Men när jag nämner det lyser det lite i ögonen och han liksom hoppas nästan lite på stället av upphetsning. Själv går jag runt och njuter, fnular på detaljer och ler förnöjt över att jag lyckats hålla mig ifrån att inte säga något. Ibland vill jag liksom skrika ut vart vi ska (okej nu målar jag upp detta som om jag på köpt en weekend i london eller så, men nej) och sedan skylla på honom för att han tvingade mig att berätta. Sedan skulle jag nog tjura lite över att "han tvingade mig att säga". Men jag håller mig, och försöker att inte prata om det för ofta. En överraskning ska ju faktiskt vara en överraskning.
Inte som när man var liten, och sprang hem och berättade allt man visste om allas presenter. Jo jag gjorde faktiskt det. Detta gjorde liksom inte julen särdeles spännande för folk i min omgivning. Speciellt min syster. Hon visste nästan alltid vad hon skulle få i julklapp. Hon hade inget val, jag liksom bakade in det lite snyggt i annat. "oj vad mycket läxor du har syster, förresten ska du få en stereo i julklapp" så vips visste hon ju det. Ibland kunde jag vara snäll och fråga innan jag kläckte ur mig det. "vill du veta vad du ska få i julklapp Josefin?" Varpå hon nästan alltid svarade nej. Efter tt jag tjatat på henne ett tag och försöka övertyga henne om att hon absolut vill veta, men utan resultat slängde jag ur mig det ändå. För att jag blev sur. Nu kanske man kan fråga sig hur jag kunde veta vad hon skulle få i julklapp, eftersom att man kan tycka att mamma borde lärt sig efter något år. Men jag och min vän i brott Pernilla ägnade eftermiddagar åt att hitta listan mamma skrev. Ja hon handlade så mycket klappar att hon liksom förde journal över det. Och allt som oftast hittade vi den. Låste in oss på toaletten och lusläste den, fnissade och vek omsorgsfullt tillbaka den där vi hittat den. Detta gjorde ju att jag oftast visste vad jag själv skulle få också. Så jag övade några dagar innan jul på min överraskade min. Blev nog ganska nöjd med den ganska snabbt och gestikulerade och gjorde "förvånade ljud" som jag övat in.
Och eftersom jag slet (det gör jag nog fortfarande, älskar paket) upp paketen var jag såklart först av alla att vara klar, vilket var trist. Tur var ju då att jag kunde roa mig med att "gissa" på vad alla andra hade i sina paket. Så där satt jag, och förstörde överraskningen för alla andra, med min julmustmustach och röda klänning.
Nuförtiden är jag en snäll tjej.
lista
eftersom jag lovat att uppdatera, och faktiskt gillar det gör jag det nu. Har inte riktigt tid egentligen, har ett skönt flow på jobb, gör en lista. Tar nästan ingen tid, och är lite mesigt. Precis som jag.
Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
En svart pärm som står "tjejprojektet 2010" på. och så slog jag i armen på min kollegas skrivbord också.
Vad var det senaste du såg på tv?
Sverige-Danmark i hockey, annars ser vi inte så mycket på tv om kvällarna jag och R. Han har en massa sladdar och elektroniska prylar, så vi ser nedladdat på tvn istället. Ifall det räknas var det Criminal Minds.
Utan att se efter, gissa vad klockan är?
13.30. 13.44 - nåväl, inte så illa.
Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Veronica Maggio i mitt vänstra öra, i mitt högra hör jag två manliga kollegor i en hetsig diskussion
Vad gjorde du på innan du började svara på den här undersökningen?
Skrev på en projektrapport, som börjar arta sig nu.
Vad har du på dig?(detaljerat)
Rosa tygskor, grå sockor, svarta byxor med skinndetalj, vitt linne och en vitt tröja. Piffig som jag är har jag sjal och ett brunt armband också.
När skrattade du senast?
På fredagsmötet innan, men mest fnissade. Igår tokskrattade jag dock, åt R mest för att han är ett sjukhuvud ibland. <3
Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En aktivitetsplan, post-it lappar och lite listor. Gillar listor, de lugnar mig.
Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
En lägenhet, och ett körkort. Och skodon. Skor är viktigt, lite som ett beroende.
Berätta något om dig som folk inte känner till?
Jag stalkar folk, eller ja jag tror det. Jag är supernyfiken och det har nog mynnat ut i någon form utav besatthet. Ja jag tror faktiskt det. Men jag försöker givetvis tygla det så bra det går.
Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad ska skulle det vara?
Men, det vet jag ju inte.
Tycker du om att dansa?
Ibland, förstår verkligen inte varför, jag kan inte dansa. Men jag vill gärna tro det när jag är onykter, då dansar jag stort, vilt och flyktigt.
Har du några husdjur?
Nej, men jag vill ha en hund. Fransk bulldog eller mops ska det va
Vilket jeansmärke?
Alltså, jag jobbar inte mycket jeans. Annars är jag mer för hur de ser ut snarare än märke.
Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Det känns för långt bort för att ens tänka på, men något coolt givetvis.
Vilken var din första konsert?
Min första riktiga konsert var nog med Michael Jackson. Bussresa med pappa syster och en annan pappa och hans döttrar i samma ålder. Det var mäktigt, jag fick äta på clock och pappa drack öl ur plastglas.
Fyra favoritsaker utan rangording?
Telefon, Visakortet, Dator, Min kalender
Vilka gör du, önskningar eller planer?
Jag önskar en massa, men jag utför det som jag faktiskt planerat.
Hur valde dina föräldrar ditt namn?
Det var pappa som fick välja mitt namn, tror han ville ha en kille egentligen. Han kallade mig/ kallar mig alltid på Linus. Så fick det väl bli den kvinnliga motsvarigheten, Lina.
Gillar du din boendesituation?
Njae, jag är väl inte överlycklig. Men jag får ju somna bredvid R varje natt. Det är fint tycker jag.
Har du bra hörsel?
nej, det har jag verkligen inte. Jag hör jättedåligt, och snart kommer jag säkert få börja bära hörsnäcka.
Idrottar du?
Nej, jag går på gym. Ibland, och har blivit tokdålig på det de senaste veckorna. Skyller på att jag inte är helt kry, ja det gör jag
Smeknamn?
Linis kallas endel mig, mesigt egentligen. Att ha ett smeknamn som är längre än mitt vanliga. Ville alltid bli kallad något coolt när jag var mindre, men det fanns ju inget. Och ja, Linus av pappa då.
Vilken låt lyssnar du på just nu?
Veronica Maggio - Månskensregn
Vad ska du göra nu?
Hämta ytterligare en kopp kaffe, och skriva på min rapport. Det ska bli bra det här.
de vet ingenting om oss
Idag är det en fin dag, det liksom spritter i hela kroppen. Det var ganska lätt att gå upp ur sängen. Även om jag gick upp en kvart försent.
Spenderade en tid igår (innan värken förstörde hela dagen, dumma) med att läsa gamla bloggar. Gamla milstolpar i mitt liv liksom. Började blogga nästan på dagen när jag flyttade till Halmstad. Skönt att kunna se delar av sitt liv i digitalform, hur jag utvecklats, förändrats och framför allt växt upp. Vissa vänner börjar få åldersnoja nu. De närmar sig 25, skitsnack säger jag. Klara hade åldersnoja när hon fyllde 23, jag gratulerade henne för att hon fyllt ålder då bröst börjar växa. Man måste tänka lite så, glatt. Hur ska man annars klara av att fylla 30 senare i livet? Ska jag få åldersnoja då och springa runt o kortkort, mesch-tyg och hårband och kalla det för nostalgi? Nej, jag har lovat migsjälv att aldrig må dåligt över att bli ett år äldre, ett år visare, bättre, rikare och gladare. Ja så säger vi.
Minns också hur lång och gropig vägen har varit fram till vart jag befinner mig nu. Tittar jag bakåt ser jag katastrofala fyllor bakom kröken, idiotiska killbeslut bakom vägbulan iderika stunder till vänster och tusen skratt vid solen. Bagaget är liksom sprängfyllt av fina minnen, underbara vänner och soliga stunder. Men et finns mycket plats kvar, så jag drar en usväng och fyller på med mer. I framsätet har jag numer en co-driver. En fin man. Snäll och omtänksam, som alltid är beredd att dra i handbromsen om jag kör för fort. Tittar jag framåt ser jag en spikrak solig väg.
Ikväll firar vi livet med lite martini på en filt med mycket angenämt sällskap.
Bazinga
Okej, efter ett litet smått breakdown igårkväll är jag igång igen.
Mina promenader till jobbet varje dag, från GT via laholmsvägen, igenom glasgången på HH och till kontoret händer det alltid en massa saker. Vi kan börja på laholmsvägen, när det inte kommer armypants och skriker och gastar, så har vi lastbilschaufförerna. Kom igen, jag vet att ni har trist i era små fyrkanter, ont i huvudet utan grandoften från era för gamla wonderbaums och ögon som hänger efter att ni stannar i era små vägfickor med pluntan. Och jag är väl med på att ni är småpilska efter flera dagar på vägen. Men vad tror ni när ni hänger ut genom era tyska fönster med sug i blicken och hårig kulmage? Att jag och alla de andra ni tutar på, hänger er ut genom fönstret skalll bli lite till oss, och känna att fan vad het jag måste vara idag? Känna uppskattning? Vilja hoppa in i er fyrkant och mysa lite när trafikljusen lyser rött? Nej, jag försöker blänga mitt argaste på dem.
När jag kommer fram till glasgången, helskinnad från vansinnesblåsten och trafiken på laholmsvägen möts jag alltid utav samma tjej som städer där uppenbarligen. Och jag vet, det är väl inte ett glamouröst jobb i sig, men det måste ju faktiskt göras., och det är ett jobb som ger betalt precis som alla andra. Har provat att le lite mot henne, jag menar vi möts ju varje dag, och jag är ju svensk. Då gör man sånt, ler mot främlingar bara för att man råkar möta varandra nästan varje dag. Men hon verkar minsann inte vilja besvara mitt leende. Hon blänger, jättearg tjej på sin motordrivna dammsugare/torka-golven-maskin. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. Vill hon att jag ska byta rutt? Det kan jag ju inte. Vill hon köra på mig med den där? Kanske rent av över mig? Ibland vänder hon sig om också, då småspringer jag nästan. Jag har faktiskt inte anställt henne, jag vill ju bara vara en snäll medmänniska.
Nej, alltså imorgon kanske jag kan skriva något av värde.
Eller senare idag.
Molly tolkar här ungefär hur hon ser ut när hon blänger;
Lina-diktatur
Tittar ut, ser en färglös himmel och vattenpölar utanför mitt stora runda fönster på kontoret. Nåväl, det är ju som en höst ska se ut tänker jag lite. Sean slår det mig att det är Maj. ja Maj! Vet inte riktigt hur vi ska tackla detta världen, himlen, gud eller vem som nu bestämmer. Men någon form av kompromiss måste vi väl ändå kunna komma fram till? Jag skulle kunna tänka mig att ge upp fågelsången, myggorna och getingarna om du ger mig sol och värme istället för regn och kyla. Det vore väl något ?
Måndag morgon, och jag sitter och känner mig sådär förbannat viktig som bara jag kan göra helt utan anledning ibland. Drar iväg lite mail, ringer lite och vips känner jga mig som chef, eller vill leka chef iallafall. Bestämma lite, Linas diktatur. Bestämma mycket. Undrar hur det skulle se ut egentligen, i mitt eget huvud skulle jag bli en alldeles fantastisk chef. Gåi mina chaneldräkter, jimmy choo skor och min blanka korpsvarta portfölj skulle innehålla en väldans massa viktiga papper, kontrakt och dyra elektroniska prylar. Jag skulle ha ett stort luftigt designkontor och med mina blodröda naglar skulle jag sitta och peka och bestämma över folk. Jag vill liksom driva en stor koncern, och då finns tyvärr inte tid till att bli bundisar med "golvfolket" jag skulle vara ganska hård, vilja få saker gjort fort och om någon skulle slarva skulle jag inte ha några som helst problem med att gasta, skrika och hota med uppsägning. Assistenter skulle gå efter mig, vilja ara lite som mig. Min närmaste assistent skulle jag vara snäll mot, jättesnäll faktiskt. Ge glada hejarop till, hejja på i jobbet liksom. Men egentligen skulle jag vara den mest fantastiska chef, mina anställda skulle tycka att jag var rättvis, lite hård i vissa fall, men alltid rättvis. Vårat förhållande skulle vara uppbyggt lite på hatkärlek tror jag.
Eller så skulle jag helt enkelt inte klara av det, och bli en jättesnäll och rättvis chef. SOm ändå få saker gjorda. Men det skulle vara lite tufft att ha makt nog till att kunna vara en ovannämnd chef. visst?
Sedan är det inte sagt att jag inte kan springa runt i mina chaneldräkter och Jimmy Choo skor ändå. Och vara ödmjuk i dem. Men chef, det ska jag bli.
Nu ska jag ta mina drömmar/mitt storhetsvansinne och dra en kaffe och en fralla på mitt jobb. Där jag arbetar som någon form av ansvarig ändå. Det är väl ändå en start? Dessutom har jag redan här förmåner, de kallas gratis kaffe och fralla varje ag. Det är väl inte illa för en praktikant?
Nu ska jag chefa över min egen blogg , och faktiskt böja skriva i den. Hur ska jag kunna bli något eller någon om jag inte ens kan våra min blogg? jisses, skärpning
i will always be your soldier
alltså, okej. och jobbet går bra? jo tackar som frågar.
har just nu vikt cirka 400 fröpåser tsm med min kollega.
att se på hockey med mig måte vara en fröjd för kropp och själ. igår var det dags igen och självklart visste jag väl
att Dif skulle ta hem det och säkra en plats mot Hv i final. Jag hopapr , skriker, gastar och har mig under hela matchen. Men när min kusin kommer i rutan (som f.ö gjorde en toppenmatch igår, och förrgår) vinkar jag glatt och pratar med honom nästan som jag pratar med bebisar. Fråga mig inte varför. 90 kilo 32 årig back. Tilltalad som en bebis. Do I need to say more? Jag blev i vilket fall jättestolt igår, och tvingade hockeysällskapet Danne att också faktiskt engagerat heja fram Djurgården. Funkade det? nej det vill jag inte påstå. R har ju börjat spela fotboll nu. Örnia. väldigt blandade känslor. Visst är det kul att börja gå på matcher igen, jag älskar ju fotboll, de dagar det är sol eller iallafall hyffsat väder. Men tänker han förvänta sig att jag ska stå på Alevallen i regn och rusk för att heja på ett division 6 lag, vet jag inte m jag ska le mot honom sådär "tror du jag är dum, älskling?" eller börja gasta och fråga om han tror att jag är dum i huvudet? Vet inte riktigt hur jag ska tackla detta. Antagligen kommer det sluta med en styck Lina i regnponcho, sydväst och regnstövlar på plats på Alevallen med plakat och hejaramsor i bagaget, för när jag väl engagerar mig i något, gör jag det ordentligt.
Ungefär som när jag som liten var på frölundamatcher (jag vet, jag har helt bytt lag, men bara en gång. och det var under den tiden år som gick utan att jag intresserade mig överhuvudtaget för sporten) då var det ansiktsmålning, matchtröja (självklart singerad alla spelare) och halsduk. Där stod jag i scandinavium och gastade för glatta livet, sprang innan periodvila till spelargången och höll handen för alla spelare att high fivea mig. Brukade alltid få singerade puckar av kusinen efteråt också, och få träffa laget efter match på den "speciella spelarparkeringen". Minns speciellt en match i slutspelet, då min goda vän Pernilla var med. Hon körde samma outfit som mig, är det match så är det! Vi var helt uppe i det, och fick igång hela scandinavium på våra hejarop.
Det levde vi länge på, och när tillfälle finns (som nu) berättar jag det gärna igen. Jag var coolast i världen den kvällen, och somnade gott den kvällen. Minns också att min idol of all time var Kristian Ruutu (stavning?) och självklart, Timmy Pettersson. OCh han är fortfarande min idol.
Tills vi hörs igen.
har just nu vikt cirka 400 fröpåser tsm med min kollega.
att se på hockey med mig måte vara en fröjd för kropp och själ. igår var det dags igen och självklart visste jag väl
att Dif skulle ta hem det och säkra en plats mot Hv i final. Jag hopapr , skriker, gastar och har mig under hela matchen. Men när min kusin kommer i rutan (som f.ö gjorde en toppenmatch igår, och förrgår) vinkar jag glatt och pratar med honom nästan som jag pratar med bebisar. Fråga mig inte varför. 90 kilo 32 årig back. Tilltalad som en bebis. Do I need to say more? Jag blev i vilket fall jättestolt igår, och tvingade hockeysällskapet Danne att också faktiskt engagerat heja fram Djurgården. Funkade det? nej det vill jag inte påstå. R har ju börjat spela fotboll nu. Örnia. väldigt blandade känslor. Visst är det kul att börja gå på matcher igen, jag älskar ju fotboll, de dagar det är sol eller iallafall hyffsat väder. Men tänker han förvänta sig att jag ska stå på Alevallen i regn och rusk för att heja på ett division 6 lag, vet jag inte m jag ska le mot honom sådär "tror du jag är dum, älskling?" eller börja gasta och fråga om han tror att jag är dum i huvudet? Vet inte riktigt hur jag ska tackla detta. Antagligen kommer det sluta med en styck Lina i regnponcho, sydväst och regnstövlar på plats på Alevallen med plakat och hejaramsor i bagaget, för när jag väl engagerar mig i något, gör jag det ordentligt.
Ungefär som när jag som liten var på frölundamatcher (jag vet, jag har helt bytt lag, men bara en gång. och det var under den tiden år som gick utan att jag intresserade mig överhuvudtaget för sporten) då var det ansiktsmålning, matchtröja (självklart singerad alla spelare) och halsduk. Där stod jag i scandinavium och gastade för glatta livet, sprang innan periodvila till spelargången och höll handen för alla spelare att high fivea mig. Brukade alltid få singerade puckar av kusinen efteråt också, och få träffa laget efter match på den "speciella spelarparkeringen". Minns speciellt en match i slutspelet, då min goda vän Pernilla var med. Hon körde samma outfit som mig, är det match så är det! Vi var helt uppe i det, och fick igång hela scandinavium på våra hejarop.
Det levde vi länge på, och när tillfälle finns (som nu) berättar jag det gärna igen. Jag var coolast i världen den kvällen, och somnade gott den kvällen. Minns också att min idol of all time var Kristian Ruutu (stavning?) och självklart, Timmy Pettersson. OCh han är fortfarande min idol.
Tills vi hörs igen.
detta är...
Kolla varifrån!
detta är min finaste tjej, det är kärlek. Vi har parmiddag ikväll med vin och spel. Och vet ni vad? Vi skiter i om ni tycker att vi är trista! För här är det bara kärlek
ensam sjukling söker.
är det inte fantastiskt vad uppskattad man kan känna sig för (väl) utfört arbete, när uppdragsgivaren ser sådär barnsligt förtjust ut och dessutom fiskar upp en liten present? Det gör mig så glad, och det visade sig vara en alldeles förtjusande dag denna fredag. Sedan att det härliga vädret nog slog några vackra toner för att det skulle bli så bra, är ju en fin guldstjärna till boken.
Jag har legat totalt jättedödssjuk i två dagar denna veckan. närmare bestämt tisdag och onsdag. Och givetvis var det jättesynd om mig. Nejdå, men lite feber fixade jag till och lite släng av annat. Det var en väldans tur att jag hade fina bfriend som kunde ta hand om mig. Och det gjorde han med bravur. Servade mig med vitaminer, värktabletter och mat. Och när jag tyckte som mest synd om migsjälv, hade han med sig ballerina kladdkaka hem (det är min last och drog för tillfället, och allt är klaras fel) . Det är alldeles fantastiskt vad lyckligt lottad jag är.
Minns när jag var sjuk när jag var liten. När mamma var hemma från jobbet och tog hand om mig. Jag var ju hennes lilla flicka. Och jag gråter nästan alltid när jag har feber. Inte för att jag nödvändigt måste, menjag änner mig så svag och så synd om migsjäv att jag faktiskt gråter. På riktigt, krokodiltårar nedför kinderna. Mamma tog så fint hand om mig, hon köpte tjejtidningar, godis, halstabletter och lagade mat när jag ville. Hon hyrde tecknade filmer jag inte sett på vhs. och jag tittade på dem tills videon började låta något alldeles förfärligt. Jag rörde mig ifrån soffan till sängen och tvärtom. Mamma märkte när jag faktiskt var sjuk på riktigt, och när jag fejkade det. Se, det gick minsan inte. Det såg hon direkt. Speciellt när jag började komma upp i åldern. Och blev sjuk bara på måndagar och tisdagar, och var alltid frisk på torsdagar oh fredagar. Förstår inte hur hon kunde märka det? jag var ju listig som en räv ansåg jag.
Jag är glad jag kom undan med en hård förkyling (som förvisso inte är över, jag sitter på jobet oh snorar som Lotta på Bråkmakaren fortfarande) och ingen vidrig kräksjuka. Den ska tydligen gå här i Windy nu. Tror inte jag klarar av att ha det, jag som är så äckelmagad. Skulle förmodligen krökas igen, för att jag kräktes första gången. Och så skulle det hålla på så, hela dagarna. Jag skulle inte bli av med det. Sakta skulle jag tyna bort och tillslut inte finnas något kvar. Folk skulle kalla mig kräk-Lina och inte vilja vara omkring mig. Jag skulle bli helt ensam, jag och toaletten skulle få dansa med varandra hela livet. Jag skulle sluta i en liten säck på golvet. Nej fy, så vill jag ju inte ha det. Bäst att håla sig borta ifrån det.
Ikväll ska vi dinera med Emma och Sebastian. Oxfilé och rödvin. Det är en fin kombination.
Tills vidare
Jag har legat totalt jättedödssjuk i två dagar denna veckan. närmare bestämt tisdag och onsdag. Och givetvis var det jättesynd om mig. Nejdå, men lite feber fixade jag till och lite släng av annat. Det var en väldans tur att jag hade fina bfriend som kunde ta hand om mig. Och det gjorde han med bravur. Servade mig med vitaminer, värktabletter och mat. Och när jag tyckte som mest synd om migsjälv, hade han med sig ballerina kladdkaka hem (det är min last och drog för tillfället, och allt är klaras fel) . Det är alldeles fantastiskt vad lyckligt lottad jag är.
Minns när jag var sjuk när jag var liten. När mamma var hemma från jobbet och tog hand om mig. Jag var ju hennes lilla flicka. Och jag gråter nästan alltid när jag har feber. Inte för att jag nödvändigt måste, menjag änner mig så svag och så synd om migsjäv att jag faktiskt gråter. På riktigt, krokodiltårar nedför kinderna. Mamma tog så fint hand om mig, hon köpte tjejtidningar, godis, halstabletter och lagade mat när jag ville. Hon hyrde tecknade filmer jag inte sett på vhs. och jag tittade på dem tills videon började låta något alldeles förfärligt. Jag rörde mig ifrån soffan till sängen och tvärtom. Mamma märkte när jag faktiskt var sjuk på riktigt, och när jag fejkade det. Se, det gick minsan inte. Det såg hon direkt. Speciellt när jag började komma upp i åldern. Och blev sjuk bara på måndagar och tisdagar, och var alltid frisk på torsdagar oh fredagar. Förstår inte hur hon kunde märka det? jag var ju listig som en räv ansåg jag.
Jag är glad jag kom undan med en hård förkyling (som förvisso inte är över, jag sitter på jobet oh snorar som Lotta på Bråkmakaren fortfarande) och ingen vidrig kräksjuka. Den ska tydligen gå här i Windy nu. Tror inte jag klarar av att ha det, jag som är så äckelmagad. Skulle förmodligen krökas igen, för att jag kräktes första gången. Och så skulle det hålla på så, hela dagarna. Jag skulle inte bli av med det. Sakta skulle jag tyna bort och tillslut inte finnas något kvar. Folk skulle kalla mig kräk-Lina och inte vilja vara omkring mig. Jag skulle bli helt ensam, jag och toaletten skulle få dansa med varandra hela livet. Jag skulle sluta i en liten säck på golvet. Nej fy, så vill jag ju inte ha det. Bäst att håla sig borta ifrån det.
Ikväll ska vi dinera med Emma och Sebastian. Oxfilé och rödvin. Det är en fin kombination.
Tills vidare
vi mår...
Kolla varifrån!
vi mår väl, dricker vin och älskar. kvällen är perfekt, om rasmus vore här såklart. Men mina tjejer är bäst, och ni måste vara avundsjuka på mig för dom är i mitt liv
vi dricker...
Kolla varifrån!
vi dricker vin, vi mår väl och vi älskar. Livet är rätt fint, om rasmus vore här skulle det vara en perfek
vad tycker...
Kolla varifrån!
vad tycker ni? Ett riktigt kap va?
jobbar vi så, i smyg?
jag måste säga att jag skarpt gillar tjejer som ger relationstips om kärleksförklaringar, gemensam ekonomi osv som inte betalar hyra själv. jisses. ser det lite som min humorblogg, när jag läser den.
Annars är det gott nu, solen skiner och jag har bytt min tjocka dunjacka mot skinnjacka och trenchcoat. Det är härligt. Jag är lite som Ida Lönneberga. Bestämer själv när det blir vår.
Spenderade helgen i Munkedal. och den var precis som har förutspådde. Stolen var iskall, människorna hemska och repet jättevasst. Nejdå, vilken fantastisk helg jag har haft. sol, promenader, utflykt, rödvin och omgiven av alldeles underbara människor. Mycket kan mna klaga på hos mig, varför vet jag inte- hah. men mina män kan jga minsan välja väl. Eller män med bra föräldrar? Vilket som, jag trivdes som fisken i vattnet, Lina i en bar och handen i handsken. Jag sitter nästan här på jobbet och har längtan tillbaka.
Vardagen är fortfarande rutin. Klockan ringer samma trötta tid, jag lägger mig en stund på min favoritplats innan jag häver mig upp ur sängen. drar på kläder på min bleka kropp och drar till jobbet. Snart låter det såhär ; klockan ringer, jag flyger upp ur sängen, dansar ett par steg och klär på min brunbärnda kropp ett par jeansshorts och en tröja. Sätter fötterna i ett par luftiga skor och skuttar till jobbet. Jag är trött på vinter nu och känner att något alldeles fantastiskt är på gång nu när solen skiner. Det går mo varmare tider.
Jag märker hur bekväm jag faktiskt blivit med att inte spendera min helger på krogen jämt. sist jag var ute och svängde på benen ville jag gå hem två minuter efter vi hängt av oss jackorna. Det beror inte allspå sällskapet, det var väldigt angenämnt eller utestället heller. Det berodde på att jag saknade det som var hemma. Den lilla nörden som låg och sussade och väntade. Eller, väntade och väntade. Hoppades på att jag inte skulle komma hem eskorterad av två poliser igen snarare, och gärna nte väcka honom på mina vingliga ben när jag kom hem. Men ändå. Jag trivdes i helgen att vakna tidigt på lördagen, gå en långpromenad i solen och åka på utflykt under dagen. För att avsluta dagen i soffan med ett glas rött. Fast i helgen, då blir det krogen mina vänner, vi ska hälsap å gisleparken.
Men ja, jag tror väl det kan bero på, och ja nu kommer det.. att jag är kär.
Men, ja det kunde ju Pernilla talat om för mig redan förra året, enligt henne såklart.
fast, vi jobbar inte så. bara i smyg
Annars är det gott nu, solen skiner och jag har bytt min tjocka dunjacka mot skinnjacka och trenchcoat. Det är härligt. Jag är lite som Ida Lönneberga. Bestämer själv när det blir vår.
Spenderade helgen i Munkedal. och den var precis som har förutspådde. Stolen var iskall, människorna hemska och repet jättevasst. Nejdå, vilken fantastisk helg jag har haft. sol, promenader, utflykt, rödvin och omgiven av alldeles underbara människor. Mycket kan mna klaga på hos mig, varför vet jag inte- hah. men mina män kan jga minsan välja väl. Eller män med bra föräldrar? Vilket som, jag trivdes som fisken i vattnet, Lina i en bar och handen i handsken. Jag sitter nästan här på jobbet och har längtan tillbaka.
Vardagen är fortfarande rutin. Klockan ringer samma trötta tid, jag lägger mig en stund på min favoritplats innan jag häver mig upp ur sängen. drar på kläder på min bleka kropp och drar till jobbet. Snart låter det såhär ; klockan ringer, jag flyger upp ur sängen, dansar ett par steg och klär på min brunbärnda kropp ett par jeansshorts och en tröja. Sätter fötterna i ett par luftiga skor och skuttar till jobbet. Jag är trött på vinter nu och känner att något alldeles fantastiskt är på gång nu när solen skiner. Det går mo varmare tider.
Jag märker hur bekväm jag faktiskt blivit med att inte spendera min helger på krogen jämt. sist jag var ute och svängde på benen ville jag gå hem två minuter efter vi hängt av oss jackorna. Det beror inte allspå sällskapet, det var väldigt angenämnt eller utestället heller. Det berodde på att jag saknade det som var hemma. Den lilla nörden som låg och sussade och väntade. Eller, väntade och väntade. Hoppades på att jag inte skulle komma hem eskorterad av två poliser igen snarare, och gärna nte väcka honom på mina vingliga ben när jag kom hem. Men ändå. Jag trivdes i helgen att vakna tidigt på lördagen, gå en långpromenad i solen och åka på utflykt under dagen. För att avsluta dagen i soffan med ett glas rött. Fast i helgen, då blir det krogen mina vänner, vi ska hälsap å gisleparken.
Men ja, jag tror väl det kan bero på, och ja nu kommer det.. att jag är kär.
Men, ja det kunde ju Pernilla talat om för mig redan förra året, enligt henne såklart.
fast, vi jobbar inte så. bara i smyg
utfrågning
nej jag har inte haft tid, jag har ju för guds skull blivit moster. Det blev en liten Molly. Hon är det finaste jag vet.
Var hemma på besök i helgen, blev endel fina inslag. Bebismys, mammavård och äntligen få träffa finaste pappa. Ja just det, syster och Tobias träffade jag också, men dem hade jag väl varken tid eller lust att lägga ner tid på just denna helgen, Josefin har jag ju sett i 22 år och tobias i snart 5. Men Molly, den tjejen och jag skapade band i helgen.
Det känns rätt okey att heta Lina nu. Jobbet går fint, fullt upp och ett härligt gäng på SPH. Jag fullkomligt älskar att det händer en massa spännande varje vecka nu, md events och liknande. Helgerna spenderar jag numer med att åka tåg, buss eller så. Anderstorp, Munkedal och Anderstorp igen. Ja, jag skla med bfriend till hans trakter. Till skogarna. Det bär av på Fredag eftermiddag. Det ska bli en spännande upplevelse. Och en ny. Jag har inte direkt varit runt och hälsat på viktiga familjer sådär innan.
Jag kan bara ana i min fantasi hur jag kommer bli, vad tar man på sig? pennkjol och blus? tok-kortkort och urringat kanske? Hur kommer de uppfatta mig? som den tokblyga tjej jag är i smyg? den högljudda tjejen som tar alltför mycket plats? Kommer väl antagligen stå där, rakryggad mot hallväggen och le mitt bredaste. Här gäller det att ha koll på konsutionen av alkohol, om det nu skulle bli läge. Tre glas vin, max så håller jag nog en nivå jag skall klara av. Vi kommer anlända på fredagkväll, R har sagt att det kommer gå jättebra. Tror han att jag tror på vad han säger? De kommer välkomna mig med ett leende, sätta mig på en stol mitt i vardagsrumsgolvet med en strålkastare rakt mot mig. Denna kommer vara så varm, och med all press kommer jag förmodligen börja svettas. Äckligt liksom. Sedan kommer hela Munkedal komma hem till det till synes oskyldiga gula huset. Där kommer utfrågningen att börja. En och en. De har lagt upp ett schema, det är sagt att max en minut per invånare. 2 om man är god vän till familjen. Så får jag sitta där, fastbunden på min trästol medans de frågar ut mig om diverse. Vad jobbar din faster med? vad var din mammas flicknamn? ingen fråga för personlig eller jobbig. Sedan ojar de över svaren, pustar och suckar och tänker vilken tjej han har hittat då. Jisses, hur skall detta gå tänker de i smyg där de sitter och avnjuter sitt kaffe och kanske en mandekubb när allt är klar, hon passar ju inte in här. Vad som finns kvar av mig då vet jag inte, säkerligen ligger jag i fosterställning på golvet. Och kan bara vänta på att R kommer och räddar mig, rädd exposed och alldeles förkrossas över denna förfärliga upplevelse
Men vad vet jag egentligen?
Var hemma på besök i helgen, blev endel fina inslag. Bebismys, mammavård och äntligen få träffa finaste pappa. Ja just det, syster och Tobias träffade jag också, men dem hade jag väl varken tid eller lust att lägga ner tid på just denna helgen, Josefin har jag ju sett i 22 år och tobias i snart 5. Men Molly, den tjejen och jag skapade band i helgen.
Det känns rätt okey att heta Lina nu. Jobbet går fint, fullt upp och ett härligt gäng på SPH. Jag fullkomligt älskar att det händer en massa spännande varje vecka nu, md events och liknande. Helgerna spenderar jag numer med att åka tåg, buss eller så. Anderstorp, Munkedal och Anderstorp igen. Ja, jag skla med bfriend till hans trakter. Till skogarna. Det bär av på Fredag eftermiddag. Det ska bli en spännande upplevelse. Och en ny. Jag har inte direkt varit runt och hälsat på viktiga familjer sådär innan.
Jag kan bara ana i min fantasi hur jag kommer bli, vad tar man på sig? pennkjol och blus? tok-kortkort och urringat kanske? Hur kommer de uppfatta mig? som den tokblyga tjej jag är i smyg? den högljudda tjejen som tar alltför mycket plats? Kommer väl antagligen stå där, rakryggad mot hallväggen och le mitt bredaste. Här gäller det att ha koll på konsutionen av alkohol, om det nu skulle bli läge. Tre glas vin, max så håller jag nog en nivå jag skall klara av. Vi kommer anlända på fredagkväll, R har sagt att det kommer gå jättebra. Tror han att jag tror på vad han säger? De kommer välkomna mig med ett leende, sätta mig på en stol mitt i vardagsrumsgolvet med en strålkastare rakt mot mig. Denna kommer vara så varm, och med all press kommer jag förmodligen börja svettas. Äckligt liksom. Sedan kommer hela Munkedal komma hem till det till synes oskyldiga gula huset. Där kommer utfrågningen att börja. En och en. De har lagt upp ett schema, det är sagt att max en minut per invånare. 2 om man är god vän till familjen. Så får jag sitta där, fastbunden på min trästol medans de frågar ut mig om diverse. Vad jobbar din faster med? vad var din mammas flicknamn? ingen fråga för personlig eller jobbig. Sedan ojar de över svaren, pustar och suckar och tänker vilken tjej han har hittat då. Jisses, hur skall detta gå tänker de i smyg där de sitter och avnjuter sitt kaffe och kanske en mandekubb när allt är klar, hon passar ju inte in här. Vad som finns kvar av mig då vet jag inte, säkerligen ligger jag i fosterställning på golvet. Och kan bara vänta på att R kommer och räddar mig, rädd exposed och alldeles förkrossas över denna förfärliga upplevelse
Men vad vet jag egentligen?
min finaste...
Kolla varifrån!
min finaste tjej. hon är det bästa jag vet, snygg tjej kommer hon bli. Jag menar, det ser man ju lång väg
det är...
Kolla varifrån!
det är ju liksom inte varje dag man blir moster för första gången. Vi firar denna fantastiska händelse, jag och pg.
