vad hände?
Jag vet inte riktigt, men jag tänker att jag gör ett försök. Det kan ju inte skada och jag tror inte att det berör någon avsevärt om jag inte uppdaterar lika ofta som folk spyr över att SD är riksdagsvalda.
Jag kan numer kalla mig sambo mer "på riktigt" . Jag och R har flyttat ihop och bor nu lite större än en skokartong. Det är absolut inget som kan klassas som våning heller, men kanske ett litet krypin.
Vardagen rullar på, vi diskar, tvättar lagar mat och bråkar över världsliga ting. Fast så värst mycket bråk blir det faktiskt inte. Han klagar på att jag aldrig byter toalettrulle och jag springer och plockar tubsockor i hela lägenheten.
Jag tänkte faktiskt överraska honom med en liten helgutflykt snart. Han vet inte vilken helg vi åker, och inte heller vart vi ska. Men när jag nämner det lyser det lite i ögonen och han liksom hoppas nästan lite på stället av upphetsning. Själv går jag runt och njuter, fnular på detaljer och ler förnöjt över att jag lyckats hålla mig ifrån att inte säga något. Ibland vill jag liksom skrika ut vart vi ska (okej nu målar jag upp detta som om jag på köpt en weekend i london eller så, men nej) och sedan skylla på honom för att han tvingade mig att berätta. Sedan skulle jag nog tjura lite över att "han tvingade mig att säga". Men jag håller mig, och försöker att inte prata om det för ofta. En överraskning ska ju faktiskt vara en överraskning.
Inte som när man var liten, och sprang hem och berättade allt man visste om allas presenter. Jo jag gjorde faktiskt det. Detta gjorde liksom inte julen särdeles spännande för folk i min omgivning. Speciellt min syster. Hon visste nästan alltid vad hon skulle få i julklapp. Hon hade inget val, jag liksom bakade in det lite snyggt i annat. "oj vad mycket läxor du har syster, förresten ska du få en stereo i julklapp" så vips visste hon ju det. Ibland kunde jag vara snäll och fråga innan jag kläckte ur mig det. "vill du veta vad du ska få i julklapp Josefin?" Varpå hon nästan alltid svarade nej. Efter tt jag tjatat på henne ett tag och försöka övertyga henne om att hon absolut vill veta, men utan resultat slängde jag ur mig det ändå. För att jag blev sur. Nu kanske man kan fråga sig hur jag kunde veta vad hon skulle få i julklapp, eftersom att man kan tycka att mamma borde lärt sig efter något år. Men jag och min vän i brott Pernilla ägnade eftermiddagar åt att hitta listan mamma skrev. Ja hon handlade så mycket klappar att hon liksom förde journal över det. Och allt som oftast hittade vi den. Låste in oss på toaletten och lusläste den, fnissade och vek omsorgsfullt tillbaka den där vi hittat den. Detta gjorde ju att jag oftast visste vad jag själv skulle få också. Så jag övade några dagar innan jul på min överraskade min. Blev nog ganska nöjd med den ganska snabbt och gestikulerade och gjorde "förvånade ljud" som jag övat in.
Och eftersom jag slet (det gör jag nog fortfarande, älskar paket) upp paketen var jag såklart först av alla att vara klar, vilket var trist. Tur var ju då att jag kunde roa mig med att "gissa" på vad alla andra hade i sina paket. Så där satt jag, och förstörde överraskningen för alla andra, med min julmustmustach och röda klänning.
Nuförtiden är jag en snäll tjej.
