Lina- Hobbyfilosofi

detta är min finaste tjej, det är kärlek. Vi har parmiddag ikväll med vin och spel. Och vet ni vad? Vi skiter i om ni tycker att vi är trista! För här är det bara kärlek

är det inte fantastiskt vad uppskattad man kan känna sig för (väl) utfört arbete, när uppdragsgivaren ser sådär barnsligt förtjust ut och dessutom fiskar upp en liten present? Det gör mig så glad, och det visade sig vara en alldeles förtjusande dag denna fredag. Sedan att det härliga vädret nog slog några vackra toner för att det skulle bli så bra, är ju en fin guldstjärna till boken.

Jag har legat totalt jättedödssjuk i två dagar denna veckan. närmare bestämt tisdag och onsdag. Och givetvis var det jättesynd om mig. Nejdå, men lite feber fixade jag till och lite släng av annat. Det var en väldans tur att jag hade fina bfriend som kunde ta hand om mig. Och det gjorde han med bravur. Servade mig med vitaminer, värktabletter och mat. Och när jag tyckte som mest synd om migsjälv, hade han med sig ballerina kladdkaka hem (det är min last och drog för tillfället, och allt är klaras fel) . Det är alldeles fantastiskt vad lyckligt lottad jag är.

Minns när jag var sjuk när jag var liten. När mamma var hemma från jobbet och tog hand om mig. Jag var ju hennes lilla flicka. Och jag gråter nästan alltid när jag har feber. Inte för att jag nödvändigt måste, menjag änner mig så svag och så synd om migsjäv att jag faktiskt gråter. På riktigt, krokodiltårar nedför kinderna. Mamma tog så fint hand om mig, hon köpte tjejtidningar, godis, halstabletter och lagade mat när jag ville. Hon hyrde tecknade filmer jag inte sett på vhs. och jag tittade på dem tills videon började låta något alldeles förfärligt. Jag rörde mig ifrån soffan till sängen och tvärtom. Mamma märkte när jag faktiskt var sjuk på riktigt, och när jag fejkade det. Se, det gick minsan inte. Det såg hon direkt. Speciellt när jag började komma upp i åldern. Och blev sjuk bara på måndagar och tisdagar, och var alltid frisk på torsdagar oh fredagar. Förstår inte hur hon kunde märka det? jag var ju listig som en räv ansåg jag.

Jag är glad jag kom undan med en hård förkyling (som förvisso inte är över, jag sitter på jobet oh snorar som Lotta på Bråkmakaren fortfarande) och ingen vidrig kräksjuka. Den ska tydligen gå här i Windy nu. Tror inte jag klarar av att ha det, jag som är så äckelmagad. Skulle förmodligen krökas igen, för att jag kräktes första gången. Och så skulle det hålla på så, hela dagarna. Jag skulle inte bli av med det. Sakta skulle jag tyna bort och tillslut inte finnas något kvar. Folk skulle kalla mig kräk-Lina och inte vilja vara omkring mig. Jag skulle bli helt ensam, jag och toaletten skulle få dansa med varandra hela livet. Jag skulle sluta i en liten säck på golvet. Nej fy, så vill jag ju inte ha det. Bäst att håla sig borta ifrån det.

Ikväll ska vi dinera med Emma och Sebastian. Oxfilé och rödvin. Det är en fin kombination.

Tills vidare

vi mår väl, dricker vin och älskar. kvällen är perfekt, om rasmus vore här såklart. Men mina tjejer är bäst, och ni måste vara avundsjuka på mig för dom är i mitt liv

vi dricker vin, vi mår väl och vi älskar. Livet är rätt fint, om rasmus vore här skulle det vara en perfek

vad tycker ni? Ett riktigt kap va?

jag måste säga att jag skarpt gillar tjejer som ger relationstips om kärleksförklaringar, gemensam ekonomi osv som inte betalar hyra själv. jisses. ser det lite som min humorblogg, när jag läser den.

Annars är det gott nu, solen skiner och jag har bytt min tjocka dunjacka mot skinnjacka och trenchcoat. Det är härligt. Jag är lite som Ida Lönneberga. Bestämer själv när det blir vår.

Spenderade helgen i Munkedal. och den var precis som har förutspådde. Stolen var iskall, människorna hemska och repet jättevasst. Nejdå, vilken fantastisk helg jag har haft. sol, promenader, utflykt, rödvin och omgiven av alldeles underbara människor. Mycket kan mna klaga på hos mig, varför vet jag inte- hah. men mina män kan jga minsan välja väl. Eller män med bra föräldrar? Vilket som, jag trivdes som fisken i vattnet, Lina i en bar och handen i handsken. Jag sitter nästan här på jobbet och har längtan tillbaka.

Vardagen är fortfarande rutin. Klockan ringer samma trötta tid, jag lägger mig en stund på min favoritplats innan jag häver mig upp ur sängen. drar på kläder på min bleka kropp och drar till jobbet. Snart låter det såhär ; klockan ringer, jag flyger upp ur sängen, dansar ett par steg och klär på min brunbärnda kropp ett par jeansshorts och en tröja. Sätter fötterna i ett par luftiga skor och skuttar till jobbet. Jag är trött på vinter nu och känner att något alldeles fantastiskt är på gång nu när solen skiner. Det går mo varmare tider.

Jag märker hur bekväm jag faktiskt blivit med att inte spendera min helger på krogen jämt. sist jag var ute och svängde på benen ville jag gå hem två minuter efter vi hängt av oss jackorna. Det beror inte allspå sällskapet, det var väldigt angenämnt eller utestället heller. Det berodde på att jag saknade det som var hemma. Den lilla nörden som låg och sussade och väntade. Eller, väntade och väntade. Hoppades på att jag inte skulle komma hem eskorterad av två poliser igen snarare, och gärna nte väcka honom på mina vingliga ben när jag kom hem. Men ändå. Jag trivdes i helgen att vakna tidigt på lördagen, gå en långpromenad i solen och åka på utflykt under dagen. För att avsluta dagen i soffan med ett glas rött.  Fast i helgen, då blir det krogen mina vänner, vi ska hälsap å gisleparken.

Men ja, jag tror väl det kan bero på, och ja nu kommer det.. att jag är kär.

Men, ja det kunde ju Pernilla talat om för mig redan förra året, enligt henne såklart.

fast, vi jobbar inte så. bara i smyg

nej jag har inte haft tid, jag har ju för guds skull blivit moster. Det blev en liten Molly. Hon är det finaste jag vet.

Var hemma på besök i helgen, blev endel fina inslag. Bebismys, mammavård och äntligen få träffa finaste pappa. Ja just det, syster och Tobias träffade jag också, men dem hade jag väl varken tid eller lust att lägga ner tid på just denna helgen, Josefin har jag ju sett i 22 år och tobias i snart 5. Men Molly, den tjejen och jag skapade band i helgen.

Det känns rätt okey att heta Lina nu. Jobbet går fint, fullt upp och ett härligt gäng på SPH. Jag fullkomligt älskar att det händer en massa spännande varje vecka nu, md events och liknande. Helgerna spenderar jag numer med att åka tåg, buss eller så. Anderstorp, Munkedal och Anderstorp igen. Ja, jag skla med bfriend till hans trakter. Till skogarna. Det bär av på Fredag eftermiddag. Det ska bli en spännande upplevelse. Och en ny. Jag har inte direkt varit runt och hälsat på viktiga familjer sådär innan.

Jag kan bara ana i min fantasi hur jag kommer bli, vad tar man på sig? pennkjol och blus? tok-kortkort och urringat kanske? Hur kommer de uppfatta mig? som den tokblyga tjej jag är i smyg? den högljudda tjejen som tar alltför mycket plats? Kommer väl antagligen stå där, rakryggad mot hallväggen och le mitt bredaste. Här gäller det att ha koll på konsutionen av alkohol, om det nu skulle bli läge. Tre glas vin, max så håller jag nog en nivå jag skall klara av. Vi kommer anlända på fredagkväll, R har sagt att det kommer gå jättebra. Tror han att jag tror på vad han säger? De kommer välkomna mig med ett leende, sätta mig på en stol mitt i vardagsrumsgolvet med en strålkastare rakt mot mig. Denna kommer vara så varm, och med all press kommer jag förmodligen börja svettas. Äckligt liksom. Sedan kommer hela Munkedal komma hem till det till synes oskyldiga gula huset. Där kommer utfrågningen att börja. En och en. De har lagt upp ett schema, det är sagt att max en minut per invånare. 2 om man är god vän till familjen. Så får jag sitta där, fastbunden på min trästol medans de frågar ut mig om diverse. Vad jobbar din faster med? vad var din mammas flicknamn? ingen fråga för personlig eller jobbig. Sedan ojar de över svaren, pustar och suckar och tänker vilken tjej han har hittat då. Jisses, hur skall detta gå tänker de i smyg där de sitter och avnjuter sitt kaffe och kanske en mandekubb när allt är klar, hon passar ju inte in här.  Vad som finns kvar av mig då vet jag inte, säkerligen ligger jag i fosterställning på golvet. Och kan bara vänta på att R kommer och räddar mig, rädd exposed och alldeles förkrossas över denna förfärliga upplevelse

Men vad vet jag egentligen?

min finaste tjej. hon är det bästa jag vet, snygg tjej kommer hon bli. Jag menar, det ser man ju lång väg

det är ju liksom inte varje dag man blir moster för första gången. Vi firar denna fantastiska händelse, jag och pg.