The Salmon Dance
sjukt lång sovmorgon, städning till Backstreet Boys på högsta volym och färdigmat - inga som helst konstigheter där.
Backstreet boys alltså, där snackar vi musik. Vem hade inte flickrummet tapetserat med planscher på favoritboysen? Sälv kunde jag stoltsera med en poster på min första stora kärlek, Nick Carter inklusive autograf. Den inhandlade jag på konserten jag var på Det var julklappen ett år av mamma. Jag var den lyckligaste lilla tjej på hela jorden just den dagen. Jag kunde inte stå stilla en sekund. Jag stod upp hela konsterten och var lyrisk. Självklart hade jag koll på mamma, så hon inte skulle ställa sig upp, eller bevare mig väl - sjunga med. Hon fick väl inte skämma ut mig heller. Sedan fick jag reda på att bsb (häftigt) bodde på samma hotel som jag min syster och mamma. Självklart "skymtade" jag dom överallt . Under frukosten dagen därpå satt jag med ögon som tefat och tittade efter att mina fem små underverk skulle entra matsalen. Givetvis gjorde dom inte det. Men jag var lycklig ändå. Än idag sjunger jag med i sångerna, inte lika entusiastiskt givetvis, och med bättre engelska - men jag kan dom. Dom sitter som rinnande vatten. Kalla mig gärna lite småtöntig, det är jag så gärna. Men mina vänner här kan dom precis lika bra, har också spenderat timmar åt att titta på vhs-filmer med konserter och gråtit tårar över sin kärlek. (flesta fall Nick såklart)
Nuförtiden rappar jag ju mest, som bekant.
Backstreet boys alltså, där snackar vi musik. Vem hade inte flickrummet tapetserat med planscher på favoritboysen? Sälv kunde jag stoltsera med en poster på min första stora kärlek, Nick Carter inklusive autograf. Den inhandlade jag på konserten jag var på Det var julklappen ett år av mamma. Jag var den lyckligaste lilla tjej på hela jorden just den dagen. Jag kunde inte stå stilla en sekund. Jag stod upp hela konsterten och var lyrisk. Självklart hade jag koll på mamma, så hon inte skulle ställa sig upp, eller bevare mig väl - sjunga med. Hon fick väl inte skämma ut mig heller. Sedan fick jag reda på att bsb (häftigt) bodde på samma hotel som jag min syster och mamma. Självklart "skymtade" jag dom överallt . Under frukosten dagen därpå satt jag med ögon som tefat och tittade efter att mina fem små underverk skulle entra matsalen. Givetvis gjorde dom inte det. Men jag var lycklig ändå. Än idag sjunger jag med i sångerna, inte lika entusiastiskt givetvis, och med bättre engelska - men jag kan dom. Dom sitter som rinnande vatten. Kalla mig gärna lite småtöntig, det är jag så gärna. Men mina vänner här kan dom precis lika bra, har också spenderat timmar åt att titta på vhs-filmer med konserter och gråtit tårar över sin kärlek. (flesta fall Nick såklart)
Nuförtiden rappar jag ju mest, som bekant.
Kommentarer
Trackback
