i will always be your soldier
alltså, okej. och jobbet går bra? jo tackar som frågar.
har just nu vikt cirka 400 fröpåser tsm med min kollega.
att se på hockey med mig måte vara en fröjd för kropp och själ. igår var det dags igen och självklart visste jag väl
att Dif skulle ta hem det och säkra en plats mot Hv i final. Jag hopapr , skriker, gastar och har mig under hela matchen. Men när min kusin kommer i rutan (som f.ö gjorde en toppenmatch igår, och förrgår) vinkar jag glatt och pratar med honom nästan som jag pratar med bebisar. Fråga mig inte varför. 90 kilo 32 årig back. Tilltalad som en bebis. Do I need to say more? Jag blev i vilket fall jättestolt igår, och tvingade hockeysällskapet Danne att också faktiskt engagerat heja fram Djurgården. Funkade det? nej det vill jag inte påstå. R har ju börjat spela fotboll nu. Örnia. väldigt blandade känslor. Visst är det kul att börja gå på matcher igen, jag älskar ju fotboll, de dagar det är sol eller iallafall hyffsat väder. Men tänker han förvänta sig att jag ska stå på Alevallen i regn och rusk för att heja på ett division 6 lag, vet jag inte m jag ska le mot honom sådär "tror du jag är dum, älskling?" eller börja gasta och fråga om han tror att jag är dum i huvudet? Vet inte riktigt hur jag ska tackla detta. Antagligen kommer det sluta med en styck Lina i regnponcho, sydväst och regnstövlar på plats på Alevallen med plakat och hejaramsor i bagaget, för när jag väl engagerar mig i något, gör jag det ordentligt.
Ungefär som när jag som liten var på frölundamatcher (jag vet, jag har helt bytt lag, men bara en gång. och det var under den tiden år som gick utan att jag intresserade mig överhuvudtaget för sporten) då var det ansiktsmålning, matchtröja (självklart singerad alla spelare) och halsduk. Där stod jag i scandinavium och gastade för glatta livet, sprang innan periodvila till spelargången och höll handen för alla spelare att high fivea mig. Brukade alltid få singerade puckar av kusinen efteråt också, och få träffa laget efter match på den "speciella spelarparkeringen". Minns speciellt en match i slutspelet, då min goda vän Pernilla var med. Hon körde samma outfit som mig, är det match så är det! Vi var helt uppe i det, och fick igång hela scandinavium på våra hejarop.
Det levde vi länge på, och när tillfälle finns (som nu) berättar jag det gärna igen. Jag var coolast i världen den kvällen, och somnade gott den kvällen. Minns också att min idol of all time var Kristian Ruutu (stavning?) och självklart, Timmy Pettersson. OCh han är fortfarande min idol.
Tills vi hörs igen.
har just nu vikt cirka 400 fröpåser tsm med min kollega.
att se på hockey med mig måte vara en fröjd för kropp och själ. igår var det dags igen och självklart visste jag väl
att Dif skulle ta hem det och säkra en plats mot Hv i final. Jag hopapr , skriker, gastar och har mig under hela matchen. Men när min kusin kommer i rutan (som f.ö gjorde en toppenmatch igår, och förrgår) vinkar jag glatt och pratar med honom nästan som jag pratar med bebisar. Fråga mig inte varför. 90 kilo 32 årig back. Tilltalad som en bebis. Do I need to say more? Jag blev i vilket fall jättestolt igår, och tvingade hockeysällskapet Danne att också faktiskt engagerat heja fram Djurgården. Funkade det? nej det vill jag inte påstå. R har ju börjat spela fotboll nu. Örnia. väldigt blandade känslor. Visst är det kul att börja gå på matcher igen, jag älskar ju fotboll, de dagar det är sol eller iallafall hyffsat väder. Men tänker han förvänta sig att jag ska stå på Alevallen i regn och rusk för att heja på ett division 6 lag, vet jag inte m jag ska le mot honom sådär "tror du jag är dum, älskling?" eller börja gasta och fråga om han tror att jag är dum i huvudet? Vet inte riktigt hur jag ska tackla detta. Antagligen kommer det sluta med en styck Lina i regnponcho, sydväst och regnstövlar på plats på Alevallen med plakat och hejaramsor i bagaget, för när jag väl engagerar mig i något, gör jag det ordentligt.
Ungefär som när jag som liten var på frölundamatcher (jag vet, jag har helt bytt lag, men bara en gång. och det var under den tiden år som gick utan att jag intresserade mig överhuvudtaget för sporten) då var det ansiktsmålning, matchtröja (självklart singerad alla spelare) och halsduk. Där stod jag i scandinavium och gastade för glatta livet, sprang innan periodvila till spelargången och höll handen för alla spelare att high fivea mig. Brukade alltid få singerade puckar av kusinen efteråt också, och få träffa laget efter match på den "speciella spelarparkeringen". Minns speciellt en match i slutspelet, då min goda vän Pernilla var med. Hon körde samma outfit som mig, är det match så är det! Vi var helt uppe i det, och fick igång hela scandinavium på våra hejarop.
Det levde vi länge på, och när tillfälle finns (som nu) berättar jag det gärna igen. Jag var coolast i världen den kvällen, och somnade gott den kvällen. Minns också att min idol of all time var Kristian Ruutu (stavning?) och självklart, Timmy Pettersson. OCh han är fortfarande min idol.
Tills vi hörs igen.
Kommentarer
Trackback
