ensam sjukling söker.
är det inte fantastiskt vad uppskattad man kan känna sig för (väl) utfört arbete, när uppdragsgivaren ser sådär barnsligt förtjust ut och dessutom fiskar upp en liten present? Det gör mig så glad, och det visade sig vara en alldeles förtjusande dag denna fredag. Sedan att det härliga vädret nog slog några vackra toner för att det skulle bli så bra, är ju en fin guldstjärna till boken.
Jag har legat totalt jättedödssjuk i två dagar denna veckan. närmare bestämt tisdag och onsdag. Och givetvis var det jättesynd om mig. Nejdå, men lite feber fixade jag till och lite släng av annat. Det var en väldans tur att jag hade fina bfriend som kunde ta hand om mig. Och det gjorde han med bravur. Servade mig med vitaminer, värktabletter och mat. Och när jag tyckte som mest synd om migsjälv, hade han med sig ballerina kladdkaka hem (det är min last och drog för tillfället, och allt är klaras fel) . Det är alldeles fantastiskt vad lyckligt lottad jag är.
Minns när jag var sjuk när jag var liten. När mamma var hemma från jobbet och tog hand om mig. Jag var ju hennes lilla flicka. Och jag gråter nästan alltid när jag har feber. Inte för att jag nödvändigt måste, menjag änner mig så svag och så synd om migsjäv att jag faktiskt gråter. På riktigt, krokodiltårar nedför kinderna. Mamma tog så fint hand om mig, hon köpte tjejtidningar, godis, halstabletter och lagade mat när jag ville. Hon hyrde tecknade filmer jag inte sett på vhs. och jag tittade på dem tills videon började låta något alldeles förfärligt. Jag rörde mig ifrån soffan till sängen och tvärtom. Mamma märkte när jag faktiskt var sjuk på riktigt, och när jag fejkade det. Se, det gick minsan inte. Det såg hon direkt. Speciellt när jag började komma upp i åldern. Och blev sjuk bara på måndagar och tisdagar, och var alltid frisk på torsdagar oh fredagar. Förstår inte hur hon kunde märka det? jag var ju listig som en räv ansåg jag.
Jag är glad jag kom undan med en hård förkyling (som förvisso inte är över, jag sitter på jobet oh snorar som Lotta på Bråkmakaren fortfarande) och ingen vidrig kräksjuka. Den ska tydligen gå här i Windy nu. Tror inte jag klarar av att ha det, jag som är så äckelmagad. Skulle förmodligen krökas igen, för att jag kräktes första gången. Och så skulle det hålla på så, hela dagarna. Jag skulle inte bli av med det. Sakta skulle jag tyna bort och tillslut inte finnas något kvar. Folk skulle kalla mig kräk-Lina och inte vilja vara omkring mig. Jag skulle bli helt ensam, jag och toaletten skulle få dansa med varandra hela livet. Jag skulle sluta i en liten säck på golvet. Nej fy, så vill jag ju inte ha det. Bäst att håla sig borta ifrån det.
Ikväll ska vi dinera med Emma och Sebastian. Oxfilé och rödvin. Det är en fin kombination.
Tills vidare
Jag har legat totalt jättedödssjuk i två dagar denna veckan. närmare bestämt tisdag och onsdag. Och givetvis var det jättesynd om mig. Nejdå, men lite feber fixade jag till och lite släng av annat. Det var en väldans tur att jag hade fina bfriend som kunde ta hand om mig. Och det gjorde han med bravur. Servade mig med vitaminer, värktabletter och mat. Och när jag tyckte som mest synd om migsjälv, hade han med sig ballerina kladdkaka hem (det är min last och drog för tillfället, och allt är klaras fel) . Det är alldeles fantastiskt vad lyckligt lottad jag är.
Minns när jag var sjuk när jag var liten. När mamma var hemma från jobbet och tog hand om mig. Jag var ju hennes lilla flicka. Och jag gråter nästan alltid när jag har feber. Inte för att jag nödvändigt måste, menjag änner mig så svag och så synd om migsjäv att jag faktiskt gråter. På riktigt, krokodiltårar nedför kinderna. Mamma tog så fint hand om mig, hon köpte tjejtidningar, godis, halstabletter och lagade mat när jag ville. Hon hyrde tecknade filmer jag inte sett på vhs. och jag tittade på dem tills videon började låta något alldeles förfärligt. Jag rörde mig ifrån soffan till sängen och tvärtom. Mamma märkte när jag faktiskt var sjuk på riktigt, och när jag fejkade det. Se, det gick minsan inte. Det såg hon direkt. Speciellt när jag började komma upp i åldern. Och blev sjuk bara på måndagar och tisdagar, och var alltid frisk på torsdagar oh fredagar. Förstår inte hur hon kunde märka det? jag var ju listig som en räv ansåg jag.
Jag är glad jag kom undan med en hård förkyling (som förvisso inte är över, jag sitter på jobet oh snorar som Lotta på Bråkmakaren fortfarande) och ingen vidrig kräksjuka. Den ska tydligen gå här i Windy nu. Tror inte jag klarar av att ha det, jag som är så äckelmagad. Skulle förmodligen krökas igen, för att jag kräktes första gången. Och så skulle det hålla på så, hela dagarna. Jag skulle inte bli av med det. Sakta skulle jag tyna bort och tillslut inte finnas något kvar. Folk skulle kalla mig kräk-Lina och inte vilja vara omkring mig. Jag skulle bli helt ensam, jag och toaletten skulle få dansa med varandra hela livet. Jag skulle sluta i en liten säck på golvet. Nej fy, så vill jag ju inte ha det. Bäst att håla sig borta ifrån det.
Ikväll ska vi dinera med Emma och Sebastian. Oxfilé och rödvin. Det är en fin kombination.
Tills vidare
Kommentarer
Trackback
