Lina- Hobbyfilosofi

Mina promenader till jobbet varje dag, från GT via laholmsvägen, igenom glasgången på HH och till kontoret händer det alltid en massa saker. Vi kan börja på laholmsvägen, när det inte kommer armypants och skriker och gastar, så har vi lastbilschaufförerna. Kom igen, jag vet att ni har trist i era små fyrkanter, ont i huvudet utan grandoften från era för gamla wonderbaums och ögon som hänger efter att ni stannar i era små vägfickor med pluntan. Och jag är väl med på att ni är småpilska efter flera dagar på vägen. Men vad tror ni när ni hänger ut genom era tyska fönster med sug i blicken och hårig kulmage? Att jag och alla de andra ni tutar på, hänger er ut genom fönstret skalll bli lite till oss, och känna att fan vad het jag måste vara idag? Känna uppskattning? Vilja hoppa in i er fyrkant och mysa lite när trafikljusen lyser rött? Nej, jag försöker blänga mitt argaste på dem.

När jag kommer fram till glasgången, helskinnad från vansinnesblåsten och trafiken på laholmsvägen möts jag alltid utav samma tjej som städer där uppenbarligen. Och jag vet, det är väl inte ett glamouröst jobb i sig, men det måste ju faktiskt göras., och det är ett jobb som ger betalt precis som alla andra. Har provat att le lite mot henne, jag menar vi möts ju varje dag, och jag är ju svensk. Då gör man sånt, ler mot främlingar bara för att man råkar möta varandra nästan varje dag. Men hon verkar minsann inte vilja besvara mitt leende. Hon blänger, jättearg tjej på sin motordrivna dammsugare/torka-golven-maskin. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. Vill hon att jag ska byta rutt? Det kan jag ju inte. Vill hon köra på mig med den där? Kanske rent av över mig? Ibland vänder hon sig om också, då småspringer jag nästan. Jag har faktiskt inte anställt henne, jag vill ju bara vara en snäll medmänniska.

Nej, alltså imorgon kanske jag kan skriva något av värde.

Eller senare idag.

Molly tolkar här ungefär hur hon ser ut när hon blänger;