Lina-diktatur
Tittar ut, ser en färglös himmel och vattenpölar utanför mitt stora runda fönster på kontoret. Nåväl, det är ju som en höst ska se ut tänker jag lite. Sean slår det mig att det är Maj. ja Maj! Vet inte riktigt hur vi ska tackla detta världen, himlen, gud eller vem som nu bestämmer. Men någon form av kompromiss måste vi väl ändå kunna komma fram till? Jag skulle kunna tänka mig att ge upp fågelsången, myggorna och getingarna om du ger mig sol och värme istället för regn och kyla. Det vore väl något ?
Måndag morgon, och jag sitter och känner mig sådär förbannat viktig som bara jag kan göra helt utan anledning ibland. Drar iväg lite mail, ringer lite och vips känner jga mig som chef, eller vill leka chef iallafall. Bestämma lite, Linas diktatur. Bestämma mycket. Undrar hur det skulle se ut egentligen, i mitt eget huvud skulle jag bli en alldeles fantastisk chef. Gåi mina chaneldräkter, jimmy choo skor och min blanka korpsvarta portfölj skulle innehålla en väldans massa viktiga papper, kontrakt och dyra elektroniska prylar. Jag skulle ha ett stort luftigt designkontor och med mina blodröda naglar skulle jag sitta och peka och bestämma över folk. Jag vill liksom driva en stor koncern, och då finns tyvärr inte tid till att bli bundisar med "golvfolket" jag skulle vara ganska hård, vilja få saker gjort fort och om någon skulle slarva skulle jag inte ha några som helst problem med att gasta, skrika och hota med uppsägning. Assistenter skulle gå efter mig, vilja ara lite som mig. Min närmaste assistent skulle jag vara snäll mot, jättesnäll faktiskt. Ge glada hejarop till, hejja på i jobbet liksom. Men egentligen skulle jag vara den mest fantastiska chef, mina anställda skulle tycka att jag var rättvis, lite hård i vissa fall, men alltid rättvis. Vårat förhållande skulle vara uppbyggt lite på hatkärlek tror jag.
Eller så skulle jag helt enkelt inte klara av det, och bli en jättesnäll och rättvis chef. SOm ändå få saker gjorda. Men det skulle vara lite tufft att ha makt nog till att kunna vara en ovannämnd chef. visst?
Sedan är det inte sagt att jag inte kan springa runt i mina chaneldräkter och Jimmy Choo skor ändå. Och vara ödmjuk i dem. Men chef, det ska jag bli.
Nu ska jag ta mina drömmar/mitt storhetsvansinne och dra en kaffe och en fralla på mitt jobb. Där jag arbetar som någon form av ansvarig ändå. Det är väl ändå en start? Dessutom har jag redan här förmåner, de kallas gratis kaffe och fralla varje ag. Det är väl inte illa för en praktikant?
Nu ska jag chefa över min egen blogg , och faktiskt böja skriva i den. Hur ska jag kunna bli något eller någon om jag inte ens kan våra min blogg? jisses, skärpning
Kommentarer
Trackback
